Karate!

Har haft en underbar söndag hittills! Karaten började klockan elva i morse, jag sov på golvet i Annikens rum och vi hade satt klockan att ringa klockan nio. Klockan nio sätter telefonklockan igång att ringa, Anniken reagerar inte och jag lyckas inte samla ihop tillräckligt med energi för att gå och stänga av den. Efter en stund stänger den av sig själv, men efter ett par minuter börjar väckarklockan låta, ungefär samtidigt börjar telefonen låta igen. Oväsendet är obeskrivligt, men Anniken uppvisar ingen som helst reaktion. På något märkligt sätt lyckas jag somna mitt i skrällandet från telefoner och väckarklockor. Det är först då min telefons alarm går igång som jag vaknar igen.
Det tar ca 40 minuter att gå från slottet till karaten, vi börjar gå 25 över tio.. Vi halvspringer hela vägen, jag hade fruktansvärd träningsvärk i benen efter gårdagens springande. Men trots att all ingredienser till katastrof fanns där så var det inte så förskräckligt. Solen sken, fåglarna sjöng och på något märkligt sätt var allt så som det skulle vara.

Då vi väl kom fram till karaten (i tid!) visade det sig vara ännu roligare än jag tänkt. Jag var inte särskilt bra på det men mycket bättre än jag tänk jag skulle vara. I karaten ingår en massa bugande hit och dit, buga då du kommer in till dojon, buga då du lämnar dojon, buga för sensein (tränaren), osv, osv.. Det här med att hålla koll på alla bugningar visade sig inte vara min starkaste sida.. Inte heller att tyda vad sensein sade. Han talar franska och japanska, och lite engelska då vi såg alldeles för borttappade ut. Då vi skulle börja uppvärmningen sätter han händerna på sina knän och säger: each knee och så kommer det en lång rad med märkliga ord jag inte kunde tyda.. Jag kunde inte se kopplingen mellan ”each knee” och något som lät som lo, gou.. Efter ett tag insåg jag att itch, nji betyder ett och två.. Jag har verkligen mycket kvar att lära mig! Men alla  där verkar snälla och det gör ingenting att man inte kan allt genast från början, de skrattar åt oss gräshoppor (nybörjare) men det är snälla skratt.
De svarta bältena skulle göra parövningar med oss nybörjare och de var jättesnälla också om jag inte förstod alla japanska kommandon och därmed slog till min partner då han skulle slå mig.. istället för att se ner på oss hjälpte de oss jättemycket och tröstade oss med att de mesta skulle börja komma automatiskt ett tag då man lärt sig att inte tänka så mycket. Trots att de svarta bältena var jättevänliga var Sophia rädd för sin partner eftersom ”han hade en sån där jättefarlig karate-min”.
Jag ser verkligen framemot nästa träning på onsdag! Förhoppningsvis kommer jag att ha lite mera koll på kommandona då..

Förutom karate har jag hunnit med en picnic idag. Det var härligt att sitta i gräset och njuta av solen, trevligt sällskap och god mat! Den enda lilla nackdelen var kastanjerna som föll ner  från träden. De är livfarliga med kolossala taggar som går genom huden och svider förfärligt. Nu skall jag ge mig av för att äta middag sedan blir det att läsa till franska provet.. Trés bien… oui..

Ljusa framtidsutsikter samt en något krossad arm

Så skönt med fredag! Den här veckan har varit ganska tung då jag fortfarande varit ganska förkyld och vi haft massor av läxor. Men nu är det över! Sitter i Annikens rum och vilar min arm som jag/Robert lyckades få att gå ur led och tillbaka igen då jag skulle ta tillbaka Annikens nycklar. Robert hade låst in Anniken i hennes rum och planerade inte att släppa ut henne innan middagen (efter 3 timmar…). Som den modiga flicka jag är satte jag efter Robert för att återfå de stulna nycklarna. Allt gick bra tills vi kom till marmortrappan. Jag fick tag i nycklarna men blev genast överfallen av Robert som är ca 27 ½ gånger starkare än jag. Jag blir nedbrottad på marken med ena armen under mig och det hörs ett högt knak, jag svär till och Robert undrar ifall det var min arm eller golvet som gick sönder. Oturligt nog var det min arm och inte golvet, eller otur och otur vi skulle ha fått utegångsförbud resten av året ifall vi hade haft sönder golvet.. Kampen fortsatte trots min arm, jag fick tag i nycklarna och springer upp till Sophia som står utanför Annikens dörr. Innan Sophia fått upp dörren har Robert nycklarna igen. Efter en lång och hård kamp lyckas vi dock befria Anniken från hennes fångenskap.

Jag vet inte om det berodde på de många läxorna eller på att det var en ovanligt grå morgon men för några dagar sedan var det första som slog mig på morgonen: STUDENTSKRIVNINGARNA! Mitt huvud var fullt av bilder över hur jag springer från ett klassrum till ett annat nästa år utan att få ihop alla mina kurser. Då ag kommer in i gymnastiksalen redo att skriva de första provet men plötsligt inser jag att jag missat en av de obligatoriska kurserna i ämnet, gråtande springer jag ut ur salen och min framtid är ruinerad. Om jag mot förmodan skulle lyckas få ihop alla kurser och få skriva proven skulle det hur som helst gå så dåligt att jag inte kommer in på något universitet. Istället skulle jag börja arbeta i kassan på Hakatori. Där skulle jag sitta kvar, år efter år. Föräldrar skulle igenkännande nicka då deras barn pratar om kassatanten i Hakatori. Ja, ja skulle föräldrarna säga, hon var där på min tid också. Jag brukade alltid köpa choklad av henne, tänk att hon ännu sitter där..Efter 50 år i tjänst skulle jag bli belönad med en blombukett och ett tal om hur flitigt jag tjänstgjort där i alla år. Med en tår i ögonvrån skulle jag tacka mina arbetskamrater och sedan gå hem till mina katter (som jag förövrigt inte har eftersom jag högstantagligen är allergisk) och undra vart mitt liv tog vägen, efte som mitt jobb varit hela mitt liv dittills har jag inte brytt mig om något annat. Där sitter jag alltså pensionerad, kattlös och utan att ha gjort något roligt sedan den dag jag tog studenten.
Dessa tankar är inte något särskilt uppmuntrande att vakna upp till kan jag försäkra er om..  Den redan gråa morgonen kändes om möjligt ännu mer miserabel. Efter ungefär en timme började hela scenariot låta en smula melodramatiskt, på eftermiddagen gapskrattade jag åt historien men i den stunden jag hade dessa bilder i mitt huvud var jag gravallvarlig. Nu kan jag inte begripa varifrån idén till det hela kom..Det undrade säkert Max och Erika också då jag delgav dem historien med svärta i blicken före engelskan denna deprimerade morgon.

Nu skall jag gå ut och njuta av det varma vädret, de har lovat + 27 grader till veckoslutet. 27 grader i slutet av september!

den långa färden hem från den belgiska huvudstaden

Nu har jag bott i Belgien i en månad. En månad.. Har aldrig varit borta så länge från Karleby och min familj tidigare. under den här månaden borde jag ha lärt mig en massa och plötsligt växt upp och lärt mig ta en massa ansvar. Det har jag säkert också gjort. Jag märker bara inte av det själv. Särskilt inte ansvars delen, det känns som om jag gör mycket mindre hushållsarbete här än hemma t.ex. En städerska dammsuger mitt rum, maten är alltid klar kl 18.30 utan att jag har något som helst med saken att göra. Vad jag verkligen lärt mig och vilket ansvar jag egentligen tagit tror jag att jag förstår först då jag kommer tillbaka till Karleby. Då kan jag jämföra mig med den Lovis som lämnade allt det bekanta bakom sig för en månad sedan.

Det är en evighet sen jag bloggat senast. Så mycket har inte hänt egentligen. Jag hade feber och mådde dåligt i största allmämenhet i slutet av förra veckan. Jag var tack och lov inte den enda, Anniken och Michelle delade mitt öde. De hade varit till läkare och blivit beordrade att inte sticka sina näsor utanför slottets väggar före måndag den här veckan. Jag som inte uppsökt någon läkare vari fri som en fågel att ge mig av till Bryssel på lördagen, vilket jag gjorde.
Sophia var min trogna följeslagare och uppiggare vilket jag var i stort behov av i slutet på dagen). Allt gick som planerat och vi strövade omkring bland Bryssels alla affärer hela eftermiddagen. Jag hittade en stor varm ylletröja att gömma mig i de dagar världen är kall och allmänt otrevlig och ett par byxor som Sophia genast döpte till clownbyxor. Sophias största nöje under dagen var att kritisera mina kläder och höja oförstående på ögonbrynen så fort jag hittade ett plagg jag tyckte om, detta ingår i normaliseringsprocessen hon försöker få mig att gå igenom. jag tycker lite synd om henne för hennes försök har hittills varit förgäves. Och hon har fortfarande inte kunnat ge mig en förklaring till varför man skulle vilja vara normal.. jag passar tydligen inte in under denna kategorisering.
Efter flera timmars upptäckande av Bryssel bestämde vi oss för att ge oss av mot Waterloo igen för att hinna i tid till middagen. Vi räknade ut att vi borde hinna med god tidsmarginal ifall vi gav oss av en timme innan middagen börjar. Vi räknade fatalt fel.. Det skulle ta 5 timmar innan vi äntligen var hemma.
Vi börjar vid Gare Central, med bestämda steg beger vi oss mot biljettautomaterna eftersom kön avskräckte oss en smula. Ingen av automaterna fungerar vilket var ganska anmärkningsvärt med tanke på att stationen är full av dom. Med tunga steg går vi och ställer oss i den evighetslånga kön. Då vi kommit halvvägs undrar Sophia om jag mår bra ”du ser så trött och blek ut”, vid denna kommentar inser jag att jag verkligen är trött. En hel dags springande i en storstad + en förkylning på bättringsvägen hade tagit på krafterna. Då det äntligen var vår tur och vi står där med biljetterna i handen får vi instruktioner om att ta tåget till Gare du Nord och där ta tåget till Nivelles. Sagt och gjort vi hinner precis till tåget till Nord. Väl framme börjar sökandet efter rätt tåg och rätt perrong. Vi ställer oss vid spår 12, därifrån har jag alltid tagit tåget till Waterloo. Vi sätter oss på bänken och väntar på tåget som borde anlända om 20 minuter. En mer eller mindre drogpåverkad man kallar oss för ”sexy ladies” och fortsätter med det i 40 minuter. Då 40 minuter gått börjar vi oroa oss lite för när tåget egentligen skall komma. Vi går till tidtabellen och inser att tåget redan gått från spår 10, inte spår 12.. En lätt känsla av misslyckande sänker sig över oss, men fortfarande kan vi skratta lite åt det hela. Hur kunde vi vara så dumma? Hungern börjar kurra i magen och vi bestämmer oss för att skaffa något att äta innan nästa tåg går. Eftersom Quick (Belgiens motsvarighet till McDonalds) var fullt med halvkriminella personer begav vi oss till Pizzahut. Eftersom det tog längre än beräknat för våra pizzor att bli klara fick vi springa tillbaka till stationen. Så stor vi vid perrong 10 ser det efterlängtade tåget komma. Men istället för Nivelles står det något långt och invecklat på franska som slutdestination för tåget. Sophia tycker att vi skall sätta oss på tåget i alla fall. Efter en kort diskussion frågar vi i alla fall en konduktör ifall tåget går till Waterloo. Svaret blir ett förvånat nej och ett par höjda ögonbryn. Fel igen, nu börjar vi seriöst tvivla på att vi någonsin kommer att komma hem igen. Efter en stunds letande finner vi en ny konduktör att fråga om efter tåg till Waterloo av. Denna konduktör är vänligare än den förra och har bara kvar den frågande tonen i rösten då han upprepar namnet Waterloo, men inga höjda ögonbryn här. Och vi får veta att vi skall ta tåget från Midi istället för Nord. Vi springer upp till perrongerna igen och slänger oss på första bästa tåg till Gare du Midi. Där hittar vi äntligen ett tåg till Nivelles, men det går om 50 minuter. Vi hittar ett stängt kafé där vi sätter oss och äter vår pizza, som hunnit bli kall efter att vi sprungit omkring med kartongen i närmare en och en halv timme. Vi det laget är vi båda väldigt, väldigt trötta och all livslust har sjunkit ner till lilltån och gömmer sig där. Vi hittar en öppen galsskiosk och köper där varsinn glass som tröst. Vi stirrar uttryckslöst på den stora stationsklockan, tiden går i slowmotion tick-tack, tick-tack. Tillslut är tiden inne då vi ser tåget komma. Känslan var obeskrivlig, den kan bara förstås av någon som desperat försökt ta sig hem under 4 timmar i en främmande stad och känt hoppet långsamt försvinna och trampas ner under fötterna på alla de människor som är på väg till tåg som faktiskt går. Detta var den förkortade versionen av mina och Sophias öden och äventyr i den belgiska huvudstaden.

Om en utflykt till Carrefour, vardagsrutiner samt att bo i ett slott

Ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat något överhuvudtaget på en vecka! Har egentligen inte så mycket att rapportera. I måndags gick Michelle, Anniken, Mikkael och jag till Carrefour. Inget konstigt med det, förutom den lilla detaljen att Mikkael var i skrudad klänning och Anniken och jag hade på oss märkliga kläder som inte matchade överhuvudtaget.
Vet inte riktigt hur det kom sig att det blev så. Vi hade sportdag och Anniken hade haft håret uppsatt hela dagen så då hon släppte ut det stod det ut åt alla håll och kanter. Istället för att försöka tämja det sprayade hon upp det till något lätt trollaktigt. Av någon okänd anledning attackerade hon även mig med hårsprayen. Resultatet blev något väldigt, väldigt sprätigt.. Vi skämtade om att gå till Carrefour och skrämma personalen med våra monsterfrisyrer. Anniken får syn på en klänning och innan vi vet ordet av har vi plötsligt klätt ut oss till galningar. Då vi möter Mikkael och Michelle i korridoren föds idén om Mikkael i klänning. Sedan befinner vi oss mitt i allt på Quick ( Belgiens motsvarighet till McDonalds). Visst hade vi fått en hel del uppmärksamhet på vägen dit också, men det var inget emot vad vi fick inne i den lilla snabbmatsrestaurangen fylld med folk. Folk stirrade, särskilt på Mikkael.. Det intressantaste var kanske då en man kom fram till mig och Anniken och frågade varifrån vi kom. Då vi svarade Norge och Finland lyste han upp och konstaterade: Jag visste det! Med en sådan klädstil kan man bara vara skandinav eller britt! Han trodde uppenbarligen att vi var seriösa med vår klädsel.. Det trodde alla på slottet också, vilket får mig att fundera lite över hur sinnesförvirrade de riktigt tror att vi är..

Har varit här i dryga två veckor nu. Ett slags vardag börjar så sakta forma sig. Så annorlunda från den jag är van vid och just därför så underbar. Har redan fått lite rutiner, vakna halv åtta för att gå ner till frukosten med Anniken vid kvart på. Stå i fönstret och betrakta kaninerna som hoppar omkring där nere. Springa till skolan ( hur kommer det sig att jag alltid är tvungen att springa trots att skolan ligger så nära??). Efter skolan bär det oftast av till Annikens rum där jag spenderar största delen av min vakna tid. Kvällspromenader i skymningen är också något som blivit en del av det jag gör varje dag. Slottet ligger ganska långt ute i ingenting och det blir underbart stilla på kvällarna.

Att bo i ett slott har visat sig vara precis så intressant som jag tänkt mig. 6000 kvadratmeter att springa runt i alldeles fritt. Alltid en ny dörr att upptäcka, en ny trappa att springa uppför. Den stora ytan gör det också väldigt lätt att ta fel trappa. Som då du titta på klockan och inser att din lektion börjar om 5 minuter. Du tar din väska och rusar ner för första bästa trappa, då du är halvvägs ner inser du att det är trappan i östra tornet i stället för västra, vilket innebär att vägen till skolan är dubbelt så lång.. Detta händer mig varje gång, vet inte varför, man tycker ju att jag borde lärt mig vilken trappa som är vilken vid det här laget men nej..
Om du bor i ett slott kan du inte räkna med att inleda morgonen med en varm dusch. Inte om du har bråttom i varje fall. Det tar åtminstone 10 minuter för vattnet att bli varmt. Då man väl vant sig och accepterat detta faktum är det faktiskt ganska uppfriskande med en iskall dusch, man vaknar ordentligt. Jag har dock en känsla av att jag inte kommer att vara fullt lika positivt inställd till det kalla vattnet i vinter då hela slottet kommer att vara iskallt.
Fördelarna med slottet är dock så många fler än nackdelarna! Känslan då du kommer tillbaka från stan, ser slottet och tänker äntligen hemma. Knappar in koden till porten i västra tornet, springer upp för trapporna, öppnar dörren till ditt eget rum och slänger dig på sängen. Din egen del i världen. Slottet är också fullt av överraskninga roch igår insåg jag att vi boardingstudents inte är de enda som bor i slottet..
Jag sökte efter Anniken och Michelle igår natt. Jag går ner till andra våningen, öppnar dörren till den stora marmortrappan. Jag står där ensam klockan tre på natten, under kristallkronorna och ser tiotals fladdermöss flyga ovanför mitt huvud. Jag stod där länge, alldeles stilla för att inte skrämma dom.  Sådana stunder gör att alla små saker som iskalla duschar och fel trappor bara är små märkliga detaljer som kan förvandlas till roliga historier att berätta.

Jag är så glad att jag fått chansen att kom hit, bo tillsammans med underbara galningar och fladdermöss!

Logiken har sprungit och gömmt sig

Övertröttheten springer omkring i kroppen. Alla idéer är fantastiska. Ju galnare desto bättre. Att koka gröt på resterna av en jättelik brödlimpa, curry samt sojasås var det bästa vi hade hört kl 9 på morgonen. Vet inte riktigt vad som var värre att vi verkligen satte planen i verket eller det faktum att vi åt av dekokten i fråga. Det smakade inte så illa som det kanske låter som om man skulle ätit endast såsen av en kycklinggryta.
Jag köpte jongleringsbollar i Bryssel igår. De har till största del använts till att kasta på varandra. Michelle och Sophia har jagat ryska agenter genom hela slottet medan jag och Anniken råkade somna i vardagsrummet och sov sött tills vi plötsligt väcktes av att Robert kastade is på oss.. Vaskebjörnar är mitt nya norska favoritord!

”Let’s get lost somewhere in (the USA) Brussels”

Vädret i Belgien.. Det finns inga mellanlägen mellan bra och dåligt väder. Antingen skiner solen och det är jättevarmt eller så står man i en dusch. Åskvädren är fantastiska, stora blixtar som lyser upp hela himlen för några sekunder. Vi väntade på bussen till Bryssel idag. Det var tre minuter tills bussen skall gå. Jag känner en droppe på handen, då bussen kommer är vi genomblöta.

Bussen stannade vid bruxelles-midi. Vi började vandra in mot stan. En lätt förvirring utbryter då Anniken undrar vart vi är på väg, jag och Robert var båda övertygade om att det var hon som visste det, hon trodde att vi visste.. men nej. Jag gräver fram kartan ur väskan bara för att konstatera att vi är någonstans utanför den. Vi står alltså mitt i den Belgiska huvudstaden stirrandes på en karta som inte hjälper oss med annat än att bekräfta att vi är vilse. Vi fortsätter dock vår färd upp längs en gata som heter rue något-långt-och-invecklat-som-börjar-på-v. Gatan sluta vid en kyrka som vi hoppades på att kanske kunna identifieras på kartan, förgäves. En man ser vår uppenbara förvirring och upplyser oss om att centrum är 5 km bort, pekar mot en gata och säger något om en buss. Vi var dock fortfarande av den åsikten att vi kunde gå. Längs vägen som vi trodde ledde till centrum hittade vi en affär fylld med små mystiska saker. Vi inhandlade en flasklampa (Anniken), två paraplyn (jag och Anniken) samt jongleringsbollar (jag). Väl ute ur affären hade vi glömt bort att fråga efter vägen vilket ursprungligen var planen. Jag väljer ut en tant som ser relativt normal ut och frågar henne om hur man tar sig till centrum, vid det här laget hade vi insett att promenaden kanske inte var en så bra idé trots allt (särskilt som vi inte hade någon aning åt vilket väderstreck vi skulle). Tanten var väldigt snäll och hjälpsam och visade oss vägen till metron och talade om vilket tåg vi skulle ta. En tågresa och ett kinder chokladkex senare var vi äntligen framme i centrum och resten av dagen förlöpte utan problem. Förutom att en man trodde att Robert bråkade med mig trots att sanningen egentligen var den motsatta..